Carro, Ebba, Sid, Askari & Swiper

Carro, Ebba, Sid, Askari & Swiper

Carros artikelblogg

Den är den här bloggen jag uppdaterar när jag har några längre artiklar eller träningstips att komma med.

Min vardagliga träningsblogg finns på www.kontrollek.bloggagratis.se

Koppelgående

TräningstipsPosted by Carro Thu, January 14, 2010 23:00:07
Jag upplever ofta att när man tränar gå fint i koppel, en färdighet som såväl sällskapshunds- som tävlingshundsägaren kan se som viktig att ha hos sin hund, så ligger mycket fokus på det icke önskvärda beteendet: att dra i kopplet. Det är väldigt lätt att fastna i vad som händer när hunden drar, än vad som händer när hunden gör rätt och alltså går fint.

Jag vill istället lägga fokus på rätt beteende och hur jag ska få fram det.

Hur får jag fram rätt beteende?


Belöna allt som inte är att dra i koppel. Använd din fantasi och observera hunden under hela promenaden. Att nosa runt på marken nära dig, att ta spontan kontakt med dig, att stanna upp och titta på något, att stå stilla och undersöka något... Hundarna gör så mycket mer på promenaden än drar, vi är bara så upptagna av det jobbiga beteendet att vi kan få svårt att se det den gör som är bra.

Börja på en gång när ni kommer utanför dörren. Min unghund har ett kisställe precis utanför dörren som sitter i från när han var liten valp och alltid kissade så fort han kom ut. Eftersom det ligger precis utanför dörren hinner han inte börja dra innan han kommer dit. När han har kissat färdigt kan jag belöna redan första steget han tar och så har vi fått en bra start på promenaden.

Hur ska jag belöna det?


En belöning, och en bekräftelse på vad som var rätt beteende, är att hunden får fortsätta promenaden. Men många hundar kan se "att fortsätta gå" som en tillåtelse att fortsätta dra och man kommer aldrig riktigt vidare. Det är bra om du använder ett belöningsord, en klicker eller dylikt, som talar om för hunden att det var det den gjorde innan ni fortsatte promenaden som var det rätta beteendet (klick för slakt koppel, sen fortsätta gå).

Hur du ska belöna kommer helt an på vilken hund du har. Generellt tycker jag det är effektivast om du belönar så nära dig som möjligt. Var du placerar belöningen är viktig att ha med sig i vad du än tränar, då det hjälper till att ytterligare förstärka det rätta beteendet samt skapa en belöningsförväntan i en viss riktning. Lägg många belöningar nära dig, eftersom det är där du vill att hunden ska vara (i kopplets längd är det ju där den hamnar).

Varför drar hunden?


Fundera över vad din hund strävar efter när den drar i kopplet och ha det i bakhuvudet när du lägger upp träningen.

För hunden som bara vill komma fortare framåt kan mer lugn och ro under promenaderna vara en bra idé. Mycket stadgeträning som t.ex. stå stilla hos dig, följa med i din takt, stanna när du stannar och liknande övningar kan vara bra för att få hunden i en lugnare sinnesstämning. Se till att lägga mycket värde på att vara lugn med många belöningar hunden verkligen gillar.

För hunden som drar för att få upptäcka nya dofter kan en konsekvens av dragandet bli att du backar bakåt och drar hunden med dig, så den får känna samma dofter en gång till. Enda sättet att få upptäcka nya dofter är alltså att hålla sig till din sida.

För hanhunden som drar framåt mot varje stolpe och träd den ser kan du lägga kommando på kissandet och använda det som belöning när hunden går fint. En bits gående nära dig kan resultera i att hunden får kiss-kommandot och får dra fram mot stolpen.

Utnyttja allt i miljön som hunden vill komma åt och använd det som belöning för att hunden går med slakt koppel. Låt den få upptäcka att "dra fram mot kompisen som kommer och möter oss på promenadstigen" inte gör att man kommer närmare utan snarare tvärtom. Att gå i slakt koppel kan däremot resultera i flera godbitar på vägen fram och en höjdarbelöning i form av godbitar hos den man möter när den lyckats gå hela vägen!

Vad ska jag göra när det blir fel?


För det första: se till att koppeldragandet inte lönar sig. Det gäller att bryta vanan.

När hunden drar i kopplet kan du stanna och vänta tills hunden själv slakar kopplet och då belöna den. Passa bara på hunden som lätt bygger egna kedjor och alltså drar iväg, stannar upp, kommer tillbaka, får belöning och således blir belönad för hela kedjan (inklusive koppeldragandet). Gå snabbt vidare till att vänta tills hunden kommer tillbaka och kräv en bits gå-fint innan belöningen kommer.

Du kan också, som i exemplet med hunden som gillar att nosa, backa iväg och låta hunden vända och komma efter dig innan in fortsätter gå. Eller helt enkelt vända och gå åt andra hållet.

I situationer där hunden jagar fram i kopplet och nästan galopperar på stället i sin iver att komma fort fram kan du helt lugnt ta den i halsbandet och föra den tillbaka till din sida, där den får stå och lugna sig en stund innan ni fortsätter gå. Jag brukar låta hunden slappna av innan jag släpper halsbandet. Står hunden kvar väntar jag tills den tar kontakt med mig och då fortsätter jag gå. Drar hunden iväg när jag släpper halsbandet tar jag tillbaka den igen.

När du går promenad ihop med andra som tränar koppelgående - stanna när de stannar men belöna din hund istället för att bara vänta på de andra! Eftersom du själv var i rörelse när deras hundar drog borde ju din hund gått i slakt koppel just då, annars hade ni ju inte varit i rörelse - eller hur?

Vad är mitt mål?

Stör det dig inte att hunden drar i koppel tycker jag inte heller du ska bry dig om att träna det. Är det inget problem för er, varför lägga ner tid på det? Det är din vardag och din hund, ingen annans. Det du däremot kan tänka på är att mycket koppeldragande kan slita på hundens och dina egna muskler och leder, så i sådana fall rekommenderar jag ett välsittande sele på hunden och ett softbelt runt midjan på dig själv.

Softbelt och sele rekommenderar jag även till de situationer då du inte orkar eller har tid att träna. Bra träning är bättre än dålig träning och när man är trött eller stressad blir träningen oftast inte bra. Hunden lär sig lätt skillnaden på känslan att ha ett halsband (gå fint) och ha ett sele (dra) på sig. När jag sätter sele på mina hundar är det fullt tillåtet att dra, de vill jag att de ska vara fullt medvetna om eftersom jag drar med de i skidor och går med de i softbelt som styrketräning för mig själv.

Att träna koppelgående är dock inte svårt och det tar inte lång tid om du är konsekvent med det. Mitt mål med koppelgåendet är en hund som går i så slakt koppel att mina armar kan hänga avslappnat längs sidan när jag går. Jag vill också gärna ha en hund som tar spontan kontakt med mig under promenaden, både i koppel och lös. Med en hund som gör det i koppel är chansen större att den gör det även på avstånd när den är lös.

Så sammanfattningsvis: en tydlig målbild, att inte låta koppeldragandet löna sig och bra och många belöningar för rätt beteende!

Barmarksträning på snö

TräningstipsPosted by Carro Tue, January 05, 2010 12:54:30
Det har varit lite tyst i alla bloggarna ett bra tag nu, men jag har massor av inspiration till blogginlägg nu, de ska bara till att skrivas.

Vintern och snön har kommit på riktigt, termometern visar runt tio-femton minus här och ännu kallare i Värmland. Det är hur mycket snö som helst på backen. En av de roligaste aktiviteterna jag vet med hundar är att åka skidor tillsammans. Det var Lina som drog ut mig på det första gången och både Askari och Ebba har fått dra runt mig i skidspåren. Tanken är att Sid också ska bli draghund när han blivit lite äldre, tills dess tränar vi på grunderna.

Jag har honom i sele fastspänt i ett softbelt runt midjan och går promenader på de vägarna där vi så småningom kommer skida. Jag passar på att lägga in kommandon som "höger", "vänster" och "stanna", men han börjar kunna vägarna så pass bra nu att det går av bara farten.

Jag vill gärna att han ska gå rakt framför mig, antingen vid vägkanten eller på vägens mittsträng. Till en början hade jag lite svårt att få till det. Så fort han drog ut i vägen ledde jag tillbaka honom till vägkanten och fortsatte gå, men han hade ändå en stor förmåga att dra ut i vägen och jag fick inte riktigt till det. Tillslut föll poletten ner hos mig själv, det var ju inte svårare än att jag, när han drog åt fel håll, stannade och väntade tills han själv tog sig tillbaka till vägkanten och då fortsatte gå. På så sätt kom vi snabbt framåt och jag kan lätt få honom på rätt tanke om han skulle glida iväg åt sidorna.

Det är riktigt kul med barmarksträning, även om det inte på långa vägar är lika roligt som när skidorna är på. Dessutom kommer det bli väldigt mycket roligare att ge sig ut i spåret med en hund som är ordentligt grundtränad och under kontroll. Dessutom ger det ruskigt bra träning för i stort sett hela kroppen (bl.a. mage, rygg, rumpa, baksida/framsida lår) att hålla emot och bromsa i nerförsbackar med ett ånglok till malinutt fastsatt i midjan.

Att plocka in kunskap från andra situationer in i nya är aldrig fel. Jag är helt ny på draghundsträning, men jag tror nog vi ska få till riktigt bra grunder på våra tidigare erfarenheter. Nästa vecka ska vi på agilitykurs i två dagar, jag har inte hållit på med agility på tio-femton år men det ska bli jättespännande att prova sina tankar i en ny sport.

Hantera nervositet

TräningstipsPosted by Carro Sun, September 06, 2009 15:16:45

Tävlingsträna mycket! Dra ihop ett gäng kompisar som får stå och studera när du tränar, träna många moment efter varandra, överträna momenten (svårare på träning, lättare på tävling) och träna så du vet att hunden KAN.

Framkalla nervositet på träning och träna på att prestera när du är nervös. Videofilma, träna på torget inne i stan när massa folk kan titta på, åk på stora tävlingar och träna vid parkeringen där du vet att mycket duktigt folk tittar etc.

Bestäm en tid för oro. Oroa dig så mycket du bara kan på allt du kan komma på vid en speciell tidpunkt (jag brukar ta i bilen på vägen till tävlingen). Oroa dig hela den tiden. när du sen kommer fram och kliver ur bilen så får du inte oroa dig längre. Om orostankar kommer så måste du tränga undan de, för du har redan haft din tid för oro och nu får du inte oroa dig något mer.

Fokusera på det du vill ha och inte det du inte vill ha. Tänker du "nu kommer vi tappa fokus" så kommer du garanterat tappa fokus, samma sak om du tänker "nu ska vi inte tappa fokus" (det blir som att säga: Tänk inte på grisar!

Eller tänk inte på clowner!

Tänk istället "nu ska vi hålla fokus", "nu ska vi prestera ett bra fritt följ", "nu ska vi ha kul!".

Fokusera på det du kan påverka och ödsla inte energi på det du inte kan påverka. Du kan inte påverka om du kommer bli uppflyttad, vinna eller få tior - det kan bara domaren påverka. Du kan inte påverka om tävlingsledaren har lagt fria följet nära publiken eller framåtsändandet mitt i värsta sörjan. Du kan inte påverka att du får start nummer ett, dina konkurrenters resultat, vilka dina konkurrenter är eller vilken domare som dömer. Och eftersom du nite kan påverka det är det dumt att hetsa upp sig över det.

Vänd negativa tankar (problem) till positiva (utmaningar). Några exempel:
Det är den grymt stränga domaren som dömer.
Spännande, undrar hur bra vår prestation kan matcha hans bedömning.
Du får start nummer ett.
YES, jag fick ett startnummer! Jag får vara med och tävla!
Din värsta konkurrent är med på tävlingen.
Vad bra att jag har konkurrenter, annars skulle det inte bli någon tävling. Tävlingsledaren har lagt fria följet bredvid publiken och framåtsändandet i den lerigaste änden av planen.
Spännande, hur bra har vi egentligen störningstränat?
Det har gått mycket vildsvin i spåret.
Då får vi se hur bra min hund och jag kan reda ut det här.

Dela upp tävlingen. Ska du tävla spår, så åk först ut i skogen med tanken "nu ska vi tävla spår". Sen tävlar ni uppletande. Sen åker ni till klubben och tävlar platsliggning och sen tävlar ni lydnad. Att vara nervös inför lydnaden ute i spårskogen är bäddat för trubbel. Du kan gärna dela upp lydnaden också. Nu tävlar vi fritt följ, nu tävlar vi inkallning, nu tävlar vi framåtsändande etc.

Man är nervös för att man vill prestera bra, så det är dumt att låta nervositeten hindra en från att göra det. Bättre att skapa förutsättningar för att ni ska kunna prestera trots nervositet och kunna hantera nervositeten så den inte hindrar er från att prestera.

Handtarget - tusen användningsområden

TräningstipsPosted by Carro Mon, August 24, 2009 18:26:35

Handtarget (att hunden sätter nosen mot din hand och antingen fryser eller gör upprepade duttar) är ett sånt beteende som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan på mina hundar. Det är enkelt att lära in och jag hittar nya användningsområden varje dag, här kommer några exempel på vad man kan använda det till:

Inkallningsträning - hunden måste springa hela vägen in till mig och dutta i handen för att få belöning. Till skillnad från att hunden får springa hela vägen in och jag tar den i halsbandet för att få belöning är att här får hunden utföra ett beteende som den sedan tidigare är van vid att få belöning för och jag får en hund som kommer hela vägen intill mig när jag kallar på den.

Lämna av leksak - När hunden kan dutta nosen i handen och min öppna handflata blivit en tydlig signal för beteendet kan jag helt enkelt sätta fram handen när hunden har en leksak i munnen. De första repetionerna kommer hunden säkert släppa leksaken för att dutta men då tar jag helt enkelt bort handen och när hunden tagit upp leksaken igen så kommer handen fram igen. Samma som vid inkallningsträning så får jag här en hund som kommer hela vägen in till mig med leksaken och levererar av den vid min hand. Förberedande apporteringsträning!

Lämna av saker den hittar - Hundar hittar ofta saker ute i naturen som den gärna vill ha men som kanske inte alltid är så lämpligt. Kan hunden lämna av leksaker i min hand kan jag också använda targethanden för att få hunden att lämna av olämpligheter (dessa kan annars vara betydligt svårare att få ifrån hunden, det förbjudna är ju märkligt nog lite mer spännande).

"Be om lov" - Ut genom dörren, ut från bilen, hälsa på folk etc. Fram med handen, hunden får dutta och sen får den det den vill ha. Om hunden hittar något intressant på promenaden kan den få dutta och om det den vill ha är något den kan få (kotte, pinne, jaga fjäril, jaga löv etc.) så kan de få göra det, annars får den belöning från mig (hästbajs, rådjur, andra hundar etc.). En variant av skvallerträning med ett mer konkret beteende än bara kontakttagande.

Vid osäkerhet, rädsla - Ett exempel är när jag var och tittade på kossorna med Sid. Han blev helt stel i kroppen och kunde inte ta godis från mig när jag erbjöd honom, men när han fick dutta först tog han belöningen utan problem och vi kunde snart sitta och titta på kossorna helt avslappnat. Kraften av shaping!

I sökskogen - Hunden kommer in till mig från figurant och istället för att få en godbit för att komma in till mig på stigen så får den dutta och som belöning springa ut till figuranten på andra sidan.

Transport - Mellan moment, på stigen i söket, till startpunkter för övningar etc. Hunden får följa handflatan istället för att jag ska locka på den eller begära ett fritt följ.

Hälsa - Att hunden får dutta näsan i handen på andra är praktiskt både om hunden är osäker eller översocial. Den osäkra hunden känner igen situationen och kan på så sätt bli mer självsäker till att ta kontakt med främlingar medan den översociala hunden kan lugna ner sig i hälsandet när den får en uppgift hos den som den hälsar på. Hos den osäkra hunden tycker jag det här är en betydligt bättre metod än att locka hunden med godbitar till att ta kontakt, då det snarare förstärker det avvaktande beteendet. Dessutom har hunden alltid ett val att låta bli, vilket jag tycker är viktigt att den har.

Avledning - Om hunden skäller när det kommer gäster, vill springa efter cyklister/joggare, skäller på bilar som kör upp på infarten etc. så avleder jag det med att sträcka ut handen när hunden är tyst och tar kontakt med mig. I början vill jag tajma in targethanden innan retningen (bilen, cyklisten, joggaren) kommer fram. Skulle hunden redan börjat skälla eller vad det nu är så väntar jag tills den tystnar och vänder sig mot mig och erbjuder då targethanden som ett alternativ. Som vid skvallerträning blir bilen/cykeln/joggaren tillslut en signal för hunden att söka sig till mig och min utsträckta hand. Jag kan även "fuska" och låta hunden dutta när det är något jag inte vill att hunden ska upptäcka, det finns ju dagar då man inte har tid, ork eller tålamod att genomföra bra träning.

Hundmöten - Samma tanke som vid avledning, hunden får en uppgift som drar tankarna från den mötande hunden.

Targetöverföring - När hunden kan dutta/frysa på handen kan jag föra över targetbeteendet till andra saker, som plastlock, postit-lappar och liknande. Jag kan då använda beteendet även i andra situationer. T.ex. ett duttande på ett platslock i slutet av kontaktfälten, en frysning på postit-lapp när jag lär in vittringsdiskriminering, en snabb dutt på ovansidan av konen etc. För mig finns det många fördelar med att lära in handtargeten först, det är lättare att träna och du undviker att få in mycket skräp i beteendet. Det är lätt att tajma borttagandet av handen när det blir fel (t.ex. hunden börja slicka eller bita) men inte lika lätt att ta bort en extern target snabbt med bra tajming.

Jag har filmat när Sidden gör sina nosduttar men redigeringen krånglar, så håll till godo för en film.

Pedagogiska promenader

TräningstipsPosted by Carro Wed, August 12, 2009 15:50:07

Vi har fått hem en valp här i huset, Wirabruks Baridi a.k.a. Sid, en malinois som i skrivande stund är 9 ½ vecka.

Ebba och Sid är inte bästa vänner. Ebba har ju varit sjuk en längre period och är inte riktigt sig själv och förutom det har hon aldrig kommit särskilt bra överens med andra hundar (förutom särskilt utvalda).

Vi har ännu inte släppt ihop Ebba och Sid utan de får bekanta sig med varandras närvaro och dofter genom kompostgaller och burväggar i bilen. Dessutom går jag koppelpromenader med de båda två där jag förstärker beteenden som kan förändra Ebbas inställning till Sid och även Sids beteende gentemot Ebba.

1. Jag belönar Sid för att gå fint vid min sida på motsatt sida mot där Ebba går.

2. Jag belönar Sid för att byta sida om Ebba kommer över på samma sida som honom.

3. Jag belönar Ebba för att byta sida när Sid kommer över på hennes sida.

4. Jag belönar alla Ebbas tendenser till svansviftningar, nyfikenhet, lugnande signaler eller andra vänliga beteenden gentemot Sid.

5. Jag belönar Ebba massor så fort Sid kommer minsta lilla i kontakt med henne.

6. Jag belönar Ebba för att gå fint vid min sida på motsatt sida mot där Sid går.

7. Jag belönar Sid för att hålla sig på marken och inte hoppa och skälla, både mot mig och Ebba.

8. Jag belönar inte Sid för att ta kontakt med Ebba.

Det här har resulterat i att Sid nu kan klättra Ebba i ansiktet den halvsekunden-sekunden det tar för mig att få fram en godbit, vilket känns som ett enormt framsteg. Jag gjorde ett försök idag med att sträcka tiden lite men det resulterade i att hon sa ifrån. Jag släppte kopplet och Sid stack iväg en bit men det dröjde inte länge förrän han kom fram igen. Jag vet inte om den situationen förändrade deras beteende gentemot varandra, möjligtvis att Sid undviker Ebba en aning mer, men det tror jag snarare beror på att han blir belönad för att göra det.

Vi får se var det här leder, tips och funderingar mottages mer än gärna!

Signaler

TräningstipsPosted by Carro Tue, July 28, 2009 21:00:39

Dagens blogg bjuder på en fundering jag tycker det kan vara bra att bära med sig i sin träning, oavsett vilken gren vi tränar.

I moment eller för beteenden där det ingår saker vi inte kan styra över, träna på att det inte blir som "det brukar vara".

Det mest konkreta exemplet kan väl vara hopp-apport i lydnaden (eller IPO:t). Vi försöker väl alltid att kasta rakt, men vi kan inte alltid rå för våra egna kastfärdigheter (även om de alltid kan tränas) och inte heller väder och vind, så det händer ju att apporten hamnar snett. I sådan situationer kan man ju verkligen testa vad hunden har lärt sig, har den lärt sig att ditt kommando innebär "ta snabbaste vägen till apportbocken och ibland står det ett hinder i vägen" eller har den lärt sig "hoppa över hindret och sedan apportera". Det senare ger ju ett betydligt mer säkert utförande och vi behöver inte vara oroliga om apporten skulle hamna snett på tävling.

Men det finns ju även andra exempel, t.ex. moment där människor vi inte kan styra över är inblandade. Jag funderade på det i dag då jag skulle bli utskälld av en skyddshund. Jag är inte (ännu!) så hemma på skydd och ställde mig åt fel håll. Ingen fara, jag vände mig åt rätt håll och hunden gjorde en bra bevakning (husse var nöjd). Jag var med och tränade en annan skyddshund för några veckor sedan på samma moment och stod åt samma håll som jag stod åt från början idag (fel alltså, men utan korrigering den gången), den hunden missförstod totalt och kom in i utgångsställning.

Det fick mig att börja fundera. Om jag fortsatt stå åt fel håll för hunden idag, hade den ändå förstått sin uppgift? Betydde kommandot för den "spring fram, backa ut, skäll" eller betydde kommandot absolut ingenting medan min kroppsställning stående vänd mot den var en tydlig signal för utgångsställning? Mitt uppe i ett skyddsprogram med alla andra signaler som det innebär hade det säkert inte varit något tal om saken, men vad har vi då våra kommandon till?

På en budföring vill jag att det ska vara mitt sändkommando som för hunden betyder "spring så snabbt du kan och sätt dig fot med människan vi nyss var framme hos". Och det vill jag att min hund ska göra oavsett om mottagaren sitter på huk, står på alla fyra, är 2 meter lång eller dvärgväxt, för jag kan inte styra att mottagaren ska ha en viss längd och stå på ett visst sätt. Om det har betydelse för hunden kan det innebära en risk för onödiga fel och missförstånd i momentet.

Med skyddshunden vet jag som sagt inte om det spelar så stor roll, men jag tänker ändå att om kommandot är väl intränat att betyda just "spring fram, backa ut, skäll" oavsett hur figuranten i fråga står, har för kroppshållning, riktning och längd så får vi mer säkerhet i utförandet och en hund som på vägen fram inte behöver fundera en sekund på vad den ska göra när den kommer fram.

Andra exempel kan vara framåtsändandet, gruppen betyder inte ett skit (om man nu inte tränat hunden att den gör det (avbrytningspunkt)) oavsett vad den gör. Jag skulle därför träna framåtsändande med en grupp barn, andra hundar, folk som sitter på huk och lockar eller har fickorna fulla med godbitar. För det KAN ju förekomma kortväxta och godisförsedda gruppmedlemmar på tävling. Eller ännu värre, någon hunden känner väl...

Tandvisning hoppas jag alla är duktiga på att träna med alla olika "domartyper" man kan komma på (med hattar, långklänningar, stora, små, barska, halta, försiktiga etc.) och likaså att kommendanten på lydnadstävlingen bara är någon som snackar en massa utan att betyda någonting. Hur många har inte varit med om en hund som rycker till, ställer sig upp eller startar på tävlingsledarens "kalla in"? Eller en hund som skiftar av sig själv i fjärren när tävlingsledaren dröjt längre än de vanliga fem sekunderna med att vända på skylten?

Inom andra sporter kan ju publik, domare, mottagare, figuranter, tävlingsledare m.fl. vara sådana du inte kan styra över och alltså måste träna hunden att de inte har någon betydelse för vad jag vill att hunden ska göra.

Mitt tips är att alltid försöka bära med dig att hunden ska lära sig och väl veta vad den ska göra oavsett vad omgivningen ger för signaler. Allt för att få ett säkrare, snyggare och mer stabilt utförande och för att du ska slippa bli nervös när du märker att mottagaren enbart är dryga metern lång och skyddsfiguranten är låghalt ;)

Snacksaliga hundar, om pip och ljud i träningen

TräningstipsPosted by Carro Wed, June 10, 2009 14:04:00

Många som håller på med hundträning (och framförallt de med raser som schäfer, dobermann och flat) får ibland in ljud i träningen, d.v.s. att hunden piper under träning. I vissa fall tar pipandet över hela träningssituationen och det känns som att hunden aldrig kan vara tyst. Jag har själv en hund som var sådan tidigare, men efter att ha vidtagit några åtgärder och gjort små förändringar i träningen så har ljudet sakta men säkert försvunnit.

Här kommer några tips till er som har hundar som är snacksaliga i träningen, och även för er som vill förebygga ljud.

1. Korta pass. Den värsta ljudläckaren jag har får shejpingpass på max tre minuter, oftast bara två. Ställ äggklockan och ta paus efter bara nån minut till att börja med.

2. Ta pauser även i de korta passen. Det här började jag med i våras efter inspiration från Fanny (www.klickerklok.se) och det har hjälpt väldigt mycket. Efter ungefär var tredje godbit i shejpingpassen löser vi upp och leker en stund, tar en mikropaus helt enkelt.

3. Belöna inte pip! När du tränar ett beteende så belönar du inte om hunden utför beteendet men piper samtidigt. Belöna bara tysta repetioner. Jag har fortfarande problem i fria följet med min hund för att jag har belönat pip (läs tjut) i samband med fotkommandot och det är så momentet ser ut för henne. Filma och studera om du bara belönar tysta repetioner eller om det faktiskt är så att du förstärker saker du inte vill ha.

4. Sätt lagoma kriterier! Ofta kommer pip i samband med frustration. Ta hellre mindre steg men öka kriterierna snabbare än jättestora steg men få kriteriökningar och hög felfrekvens. Tänk också på att göra kriterierna tydliga både för dig och hunden, så du belönar rätt saker och hunden har en chans att hänga med på vad du belönar. Att övningen är för svår och hunden inte har en chans att förstå är en vanlig källa till frustration.

5. I lydnadsträningen (t.ex. i fria följet) så avbryter jag så fort hunden börjar pipa. Tänk på timingen, precis när pipet kommer resluterar det i att "ojdå, nu tränar vi inte längre".

6. Shejpa mer! Träning ger färdighet och ju duktigare hunden blir och ju mer insikt den får i att den faktiskt påverkar träningen själv - desto bättre blir den på att hantera situationen och frustrationen.

Att stå emot störning - det bästa som finns!

TräningstipsPosted by Carro Wed, June 03, 2009 23:06:33

Eftersom jag inte har någon hund här denna vecka håller min hundträningsabstinens på att skjuta i höjden. Fick följa med Lina ut när hon skulle träna Trazzel ikväll, vilket var välbehövligt för mig.

Tävlingsträning stod på schemat för de idag, något som fler och fler börjar upptäcka är en väldigt viktig del av träningen. Lina och Trazzel har ett första pris i lydnadsklass ett efter fem tävlingar, fyra förra året och ett det här. De fyra första tävlingarna resulterade i andra eller tredje pris trots att Trazzel går som en stjärna på träning. Varför? Bristande tävlingsträning? Jag tror i alla fall att en stor orsak till att de lyckades prestera bättre på tävling nu än för ett år sedan är det faktum att Lina blivit bättre på att ta tag i tävlingsträningen ordentligt och både hon och Trazzel kan känna sig säkrare i situationen.

Till att börja med ropade jag en kedja med fritt följ, läggande och ställande. Lina fick vara benhård på att inte släppa igenom saker hon inte ville ha på tävling, "fågelhundssläppen" ("åh, vad är det dääär?") i fria följet resulterade i att hela fria följet gjordes om från början. Det behövdes dock bara en sådan "omstart", hela kedjan såg jättefint ut.

Vidare tränade de på störningstålighet i fria följet och i utgångsställning. Något man kanske inte tänker på är att på tävling blir det ofta långa väntetider i utgångsställning (exempel: platsliggning innan alla hunnit stoppa undan kopplet och tävlingsledaren kommenderar för nerläggning) och transportsträckor i fotgåendet (exempel: tävlingsledaren har planerat att slutet för förra momentet och början på nästa ska ske på olika delar av planen). Att tappa fokus på grund av dessa långa "aktiva pauser" och vara tvungen att leta reda på arbetstanken igen innan nästa moment börjar kan förstöra en hel del, samtidigt kan hunden utsättas för väldigt många prövningar under dessa pauser (exempel: hunden är van vid att få ett nerläggande direkt efter att man kopplat loss, tävlingsledaren höjer och sänker hindret, det applåderas utanför ringen etc.).

Planen var dagens träning på detta var att 1) Ge Trazzel olika typer av störningar i situationerna 2) Belöna när han uppenbart "valde bort" att bry sig om störningen 3) Belöna variabelt, alltså med olika intervaller mellan belöningarna för oförutsägbarhet

Min tanke är att jag vill få en hund som gillar att välja bort störningar, som känner att den har ett eget ansvar att hålla fokus på mig och växa av att ha det ansvaret. Hundar stärks av att klara av saker, det är jag säker på, och jag tror att belöningar efter att ha stått emot en svår störning bygger extra mycket värde för momentet. Jämför en prispokal du får efter att ha vunnit över en nybörjare jämfört med över någon som redan är riktigt duktig, det senare gör en ju helt klart mer stolt och bygger mersmak, eller hur?

Att hitta på störningar till ett ekipage är bland det roligaste som finns, jag tycker det är väldigt förstärkande för både mig och hundföraren att börja på en rätt låg nivå för att stämma av och sedan lägga in svårare och svårare störningar efterhand, det bygger självförtroende så det nästan syns. Och sen är det ju kul att få spela lite allan!

Vi upptäckte att det Trazzel tyckte var allra, allra svårast var när jag lät som en katt. Direkt flög näsan i alla möjliga riktningar och han letade efter kattskrället. Jag fick då börja jama tyst på långt avstånd och öka svårighetsgraden allt eftersom. Det man också bör tänka på där är att inte jobba för länge med samma störning, då det lätt blir en "avtrubbningseffekt" och hunden slutar bry sig. Vi körde en stund närmare och närmare, gjorde något annat, tog en paus och fortsatte sedan på lite närmare avstånd än där vi börjat sist. Mot slutet klarade Trazzel att hålla fokus trots jamanden, vilket säkert inte bara var en effekt av bra träning utan även just denna "avtrubbningseffekt". Det ska bli spännande att se honom nästa pass.

Kastade godbitar var också svårt. Där tror jag att den allra bästa belöningen är att låta hunden äta upp de kastade godbitarna, det känns som att det ger dubbel effekt i värdebyggandet av momentet genom att 1) Hunden får ta godbitarna den kämpat så för att låta bli (=högre värde på godbitarna) och 2) Högre värde på godbitarna ger bättre belöning (=högre värde för momentet).

Nästa pass vi kör med sånt här ska störningarna komma ännu mer oregelbundet, när man tränar specifik störningsträning är det lätt att ge störningar hela tiden så hunden blir just avtrubbad. Idag körde vi ganska tätt med störning för att få Trazzel att förstå konceptet, men det ska glesas ut och göras variabelt, precis som belöningarna. Vad man även bör tänka på är att ge olika styrka på störningarna, det är lätt att ge så stora störningar som blir så uppenbart fejkade att hunden inte går på dem, medan en liten störning kan få en väldig uppmärksamhet istället.

Målet med den här träningen är alltså inte bara att få en hund som står emot störningar utan även en hund som gillar att stå emot störningar. Jag vill ju bygga min träning på att hunden engagerar sig i mig för att den vill, för att jag erbjuder bra saker om den gör det. Att få hunden att vilja engagera sig i mig trots andra spännande saker som drar är en utmaning, och också väldigt värt det när man lyckas.